Pakten för framtiden: Ambitiösa mål eller makthunger?
FN avslutade nyligen sitt toppmöte om framtiden i New York, ett viktigt möte som samlade globala ledare och beslutsfattare. Detta fyradagarsevenemang, som kallades ”ett tillfälle som bara ges en gång per generation”, syftade till att omforma det multilaterala systemet och staka ut en ny kurs för mänskligheten. Resultatet av detta toppmöte blev antagandet av ett omfattande dokument som kallas ”Pakten för framtiden”, ett 81-sidigt manifest som beskriver en vision för globalt samarbete och styrning.
Avkodning av det diplomatiska språket
Framtidspakten är fylld av höga ambitioner och komplex byråkratisk jargong, av vissa observatörer ofta kallad ”globalese”.
Ett exempel från dokumentet lyder:
”Förbättra samarbetet med intressenter, inklusive det civila samhället, den akademiska världen, det vetenskapliga och tekniska samfundet och den privata sektorn, och uppmuntra partnerskap över generationer genom att främja en strategi som omfattar hela samhället, för att dela med sig av bästa praxis och utveckla innovativa, långsiktiga och framåtblickande idéer i syfte att trygga kommande generationers behov och intressen.”
Detta tunga språk, som är typiskt för internationella avtal, kan ofta skymma de praktiska konsekvenserna och de konkreta åtgärder som föreslås.
Välbekanta teman och lösningsförslag
Pakten tar upp många av de utmaningar som länge har funnits på den globala dagordningen, bland annat klimatförändringar, konflikter, osäker livsmedelsförsörjning, fattigdom och spridning av felaktig information. Dessa frågor beskrivs gemensamt som ”komplexa globala chocker” som kräver samordnade internationella insatser. De föreslagna lösningarna kretsar, föga förvånande, kring ökat globalt samarbete, en utökad roll för FN och ett koncept som får allt större genomslag i politiska kretsar: ”driftskompatibilitet” mellan nationella system och institutioner.
Finansiella åtaganden och digital styrning
En betydande del av pakten är inriktad på finansiella åtaganden, särskilt när det gäller att begränsa klimatförändringarna. I dokumentet föreslås ”ett nytt kollektivt kvantifierat mål från en grund på 100 miljarder US-dollar per år” för att stödja utvecklingsländerna i deras arbete med att ta itu med klimatrelaterade utmaningar. Detta betydande ekonomiska åtagande väcker frågor om finansieringskällor och fördelningsmekanismer.
Pakten går också djupt in på digital styrning, med särskild tonvikt på reglering av internet och datahantering. Den uppmanar till att främja ”ett inkluderande, öppet, tryggt och säkert digitalt område som respekterar, skyddar och främjar mänskliga rättigheter” och att främja ”ansvarsfulla, rättvisa och interoperabla metoder för dataförvaltning”. Även om dessa mål kan verka välvilliga på ytan har de gett upphov till debatter om potentialen för ökad övervakning och censur under förevändning att bekämpa felaktig information och skydda digitala utrymmen.
Skapa konsensus och avvikande åsikter
Antagandet av framtidspakten kännetecknades av att det inte hölls någon formell omröstning. Detta tillvägagångssätt var förutbestämt av en FN-resolution som antogs för två år sedan och som föreskrev att toppmötet skulle anta pakten ”med konsensus genom mellanstatliga förhandlingar”. Denna metod, som visserligen syftar till att främja enighet, har väckt farhågor om hur eniga medlemsländerna är i verkligheten.
Flera länder, däribland Ryssland, Sudan, Syrien, Iran, Vitryssland och Nicaragua, hade invändningar mot pakten. Rysslands vice utrikesminister Sergey Vershinin kritiserade utarbetandet av pakten och hävdade att västländerna dominerade dagordningen. Dessa invändningar verkar dock snarare handla om procedurfrågor och frågor om nationell suveränitet än om grundläggande meningsskiljaktigheter med paktens huvudprinciper.
Global konsensus om idéer?
Framtidspakten utgör ett viktigt steg mot vad vissa observatörer beskriver som en ”globalisering av idéer”. Även nationer som haft invändningar har i andra sammanhang ställt sig bakom många av de politiska riktlinjer som skissas i dokumentet. Denna uppenbara konvergens i synen på stora globala utmaningar och deras lösningar väcker viktiga frågor om den nationella suveränitetens framtid och de internationella institutionernas roll i utformningen av den globala politiken.
Världen brottas med alltmer komplexa och sammanlänkade utmaningar, och Framtidspakten ger en inblick i hur världens ledare tänker sig att dessa frågor ska hanteras. Dokumentets ambitiösa omfattning och metoderna för att anta det belyser dock också den känsliga balansen mellan globalt samarbete och nationella intressen. När nu implementeringsarbetet inleds återstår det att se hur dessa högt ställda mål kommer att omsättas i konkreta åtgärder och om de på ett effektivt sätt kommer att lösa de akuta problem som vår sammanlänkade värld står inför.
