Sexhandel med barn, övergrepp och mord.
Det här är inte en ny intervju med Andrew Bridgen, men ämnet är återigen mycket aktuellt.
Det här är ett område som jag tidigt bestämde mig för att jag inte skulle undersöka personligen.
Är jag en fegis? Möjligen. Jag är far och farfar och jag orkar helt enkelt inte göra den efterforskning som krävs. Dessutom, men inte på det här sättet, hade jag en svår barndom på så sätt att socialarbetare som har sett den mesta misär karakteriserade som ”extrem försummelse”. Det är förvånansvärt vanligt. När jag hade blivit vuxen berättade min fostermor för mig att hon med en gång visste vad hon hade att göra med.
Jag tycker att allt som har med vanvård av barn att göra är mycket svårt att ta till mig (det tycker vi nog alla).
Jag bestämde mig dessutom för att jag inte skulle skriva om mina tankar om hela den här förfärliga situationen.
Jag resonerade som så att jag inte vore en trovärdig person att försöka öka medvetenheten om detta ämne eftersom jag aldrig någonsin har engagerat mig i det. Vidare skulle allt jag valde att säga om det ämnet vara så kontroversiellt att det troligen skulle minska mina möjligheter att påverka hur folk uppfatta de bevis jag lägger fram i ämnen jag verkligen känner väldigt väl till och har årtionden av erfarenhet från.
Samtidigt kan jag/vi inte bara göra ingenting, inte säga någonting, inte ställa några frågor, bara fortsätta att vända bort blicken?
Jag har alltid känt mig lite tveksam till Andrew Bridgen. Inte på det sättet, det är inte så jag menar. Men det har funnits tillfällen då jag, trots att han känt mig och vetat om mig, ändå inte har bjudits in till en del av de evenemang som han har organiserat, och vissa saker som han har sagt har känts motstridigt.
Med det sagt tror jag att han verkligen är lika förskräckt som vi alla är. Om det sedan är att det han berättar nu är en lite friserad sanning eller precis så mycket han känner till om det här, det kan jag inte säga något om.
Den avgörande skillnaden är, och detta är en slutsats jag har dragit efter några korta samtal med Andrew, att han ändå har haft många år på sig att vänja sig vid den ohyggliga sannolikheten att detta fruktansvärda brott i verkligheten är ”en vardaglig normalitet; bland mäktiga överallt”. Jag kan inte föreställa mig att fasan av en sådan insikt någonsin bleknar, och ska man döma utifrån mina egna erfarenheter av att ha tvingas att inse vad syftet med sprutorna var, så bygger man med tiden upp ett resolut motstånd och kommer aldrig någonsin att släppa ämnet igen.
Fast, även om min reaktion på detta bara lite grand liknar andra människors reaktioner på det, förstår jag varför det aldrig görs något åt det. För inget har någonsin gjorts för att stoppa det, eller hur? En och annan individ eller grupp har hamnat i fängelse, men trots bevis på motsatsen matas vi hela tiden med påståendet att det bara rör sig om sällsynta enskilda händelser utan något samband med varandra.
Pedofili har varit ett problem så länge jag kan minnas. Det är på tapeten med jämna mellanrum och har rapporterats, om än inte juridiskt bevisat, i stort sett från alla institutioner, vart man än tittar. Det försvinner aldrig riktigt.
Jag minns att 2020 tänkte jag att ingen skulle kunna lura hela mänskligheten och stänga ner halva västvärldens ekonomi utan att ha fått tillstånd från de världens mäktigaste människor och institutioner. Konsekvenserna blev enorma, bland de viktigaste vändpunkterna i mänsklighetens historia, minst lika stora som de så kallade världskrigen. Tänk på omfattningen av den planering som krävdes för att vara helt säker på att detta skulle bli ”framgångsrikt” (som förövarna såg det). Alla som var involverade i att hjälpa dem behöver inte nödvändigtvis ha vart fullt informerade om vad den bredare agendan var. Men jag tvivlar inte på att ju högre upp i hierarkin en person befann sig, desto mer sannolikt var det att han eller hon visste mer, om många saker.
Här är vad som avgörande, precis som med Conan Doyles hund som inte skällde fastän man kunde ha förväntat att den borde ha reagerat. Det känns extremt troligt att anledningen till att inte en enda individ inblandad i planeringen för att stjäla våra friheter ifrån oss har läckt ett enda ljud om detta till någon (såvitt jag vet) visar hur kringskurna dessa är och säger flera saker om de starka dolda mekanismerna för informationskontroll. Här kommer det.
Bland de många problem med allt det här är:
– jag tror att detta är den avgörande kontrollmekanismen över hela världen
– ingen som inte är komprometterad tillåts klättra uppåt på någon karriärstege; det är själva villkoret för att få tillträde till de här maktsfärerna.
