Att få en person som lider av kognitiv dissonans att ändra uppfattning är ofta en utmaning och mycket frustrerande. Ju hårdare du försöker övertyga din motpart desto mer orubbligt håller denne fast vid sin tro. Det spelar ingen roll hur många år du har studerat oberoende välgjorda vetenskapligt bevisad fakta, det spelar ingen roll hur många av dessa kollegialt granskade vetenskapliga rapporter du visar fram som motsäger köpta politikers och zombiemedias påståenden och narrativ, oavsett hur absurda eller motsägande dessa är, personen framför dig föredrar fortfarande att lita på dem snarare än att själv ta sig en titt på de vetenskapliga fakta.
Kognitiv dissonans innebär den förfärliga känsla en person upplever när motsägelsefulla övertygelser, värderingar, tankar, beteenden krockar och den smärta som oförmågan att få detta att gå ihop, passa ihop, ger. Ett motsägelsefullt faktum eller en motsägelsefull tanke kan vara fysiskt smärtsamt eftersom det hotar delar av, eller ibland till och med hela, det trossystem som en person har. Man kan få ångest och till och med bli sjuk av ett krig inne i huvudet. Att börja ifrågasätta vem och vad man tror på kan alltså skapa en mycket stark inre konflikt, och den stress och oro som uppstår kan vara en fruktansvärd utmaning att ta sig igenom. Och det ÄR en fråga om någons trossystem med dess värderingar och sanningar, helt likvärdigt om inte faktiskt samma sak som religion, oavsett om det är en tillit till Gud, till vacciner eller till statliga tjänstemäns narrativ. Du har själv ditt egna. Men det är ett problem när verkliga solida fakta och sanningar är lättare att förkasta än att få det att passa in i det du tror är sant.
Att ändra sinnet hos någon som upplever kognitiv dissonans, särskilt när de håller fast vid ständigt förstärkta narrativ från mainstream- eller myndighetspersoner – kan, som du ser, vara knepigt och inte en trevlig upplevelse för någondera part. Människor ändrar vanligtvis inte uppfattning enbart på grund av fakta; känslor, identitet och tillit spela stor roll. Förvänta dig inte att en övergång från en uppsättning övertygelser till en ny kommer att gå smidigt till. Förvänta dig inte att bli uppskattad. Räkna med att det kommer att ta lång tid. Ofta mycket lång tid. För den som har kognitiva dissonanser är sanningen smärtsam, medan lögnerna är tröstande.
Så, finns det något sätt att prata med troende och få dem att utmana sin kognitiva dissonans?
Gräla – det fungerar inte. Konfrontation är inte ett bra alternativ. Om du kör med ”Du har fel, här är den riktiga vetenskapen” kommer mannen eller kvinnan du pratar med sannolikt att bli defensiv och ju mer intensivt du försöker övertyga honom eller henne, desto mer intensivt tvingar du den andre att vara på defensiven.
Ett alternativ kan vara att i stället försöka ställa frågor – mjuka, raka frågor – som ”Vad tycker du om den här studien?” eller ”Har du någonsin undrat varför vissa forskare inte håller med om den uppfattning som förmedlas i media?” Det är ett försök att undvika att hamna i ego-fällan och istället bjuda in till ett verkligt samtal med fokus på nyfikenhet, snarare än med syfte att hota någons hela världsbild.
Om det är någon som redan är djupt rotad i en värdering ni båda delar, kanske är det misstro mot korruption eller ett fokus på att söka sanningen, kan du försöka knyta den oberoende vetenskapen till det som i t ex ”Jag vet att du hatar när korruption lyckas förvränga saker – verkar det inte konstigt hur mycket av den här ’officiella’ vetenskapen som finansieras av samma lobbyist-grupp? ”
Använd berättelser, inte statistik. Människor är skapta för att ta in och hantera berättelser. Om du har gedigen oberoende vetenskap, linda in den i något som går att relatera till: ”Den här forskaren förlorade sitt jobb för att ha publicerat det här – det är otroligt hur hårt man försökte tysta honom.” Det handlar mindre om faktadumpning och mer om att få det att fastna känslomässigt, få den andre att bli nyfiken.
Sprickor i rustningen är en sak att ha i åtanke. Kognitiv dissonans frodas när människor ignorerar inkonsekvenser, så kanske du försiktigt kan få den person du pratar med att uppmärksamma och själv förklara inkonsekvenser. Till exempel ”Hur får du finansieringen av den här politikern att gå ihop med vad oberoende forskare har kommit fram till?” Föreläs inte – lämna bara över frågan till den du pratar med och låt denne själv brottas med frågan. Målet är att plantera ett litet, litet frö av tvivel som inte kan förbises.
Dissonans tar tid. Räkna med att bli avvisad, att få dina tankar avvisade, men om du har formulerat det som ett pussel snarare än utmanat till en kamp mellan tydliga parter, kan det hända att det du har fört fram faktiskt fastnar som en liten gnagande tanke som kan tuggas på under lång tid. Människor ändrar sig när de känner att det är deras egen idé, inte när de har trängts in i ett hörn.
Om du ser det som ett försök att hjälpa någon att lösa en mental knut, kan hålla samtalet mänskligt, lågmält och låter den andre själv koppla ihop faktan kan du lyckas med att få en annan man eller kvinna att börja bli nyfiken och tänka själv.
Ha tålamod.
Var snäll.
