Systemfel och etiska överträdelser avslöjade.
I årtionden har internationell adoption framställts som en humanitär handling i Sverige, att ge utsatta barn kärleksfulla hem har varit något att vara stolt över. En ökande mängd bevis avslöjar dock en obehaglig verklighet: systemfel, etiska överträdelser och direkt brottslighet fläckar ner processen, och Sveriges adoptionssystem är i centrum. Officiella utredningar har upprepat avslöjat en historik av barnhandel, förfalskade dokument och institutionell försumlighet, vilket väcker allvarliga frågor om integriteten i internationella adoptioner och den roll som nyckelpersoner som Sveriges nuvarande statsminister Ulf Kristersson spelat.
En historia kantad av skandaler
Internationella adoptioner till Sverige ökade kraftigt under 1960- och 1970-talen, drivet av sjunkande inhemska adoptionssiffror på grund av ökad användning av preventivmedel och stärkt aborträtt. På 1970-talet hade Sverige blivit ett av de länder som adopterade flest barn per capita från länder som Sydkorea, Chile, Colombia, Polen och Kina. Cirka 60.000 barn har adopterats internationellt sedan 1950-talet, och organisationer som Adoptionscentrum har förmedlat majoriteten av dessa fall. Adoption har framställts som något ädelt, en god gärning, men en mycket mörkare verklighet är att många av dessa barn aldrig var föräldralösa utan stulna eller avtvingade från sina familjer, ofta under falska förespeglingar. Det finns förfärliga berättelser om systematisk barnhandel från Chile, Kina, Sydkorea, Colombia och Polen där barn fått falska dokument där de påstods vara övergivna med syfte att påskynda adoptioner i Sverige.
Adoptionscentrums och Ulf Kristerssons roll
I centrum för dessa skandaler står Adoptionscentrum, en av världens största adoptionsförmedlingar, som ansvarat för närmare 30.000 adoptioner till Sverige. Sveriges nuvarande statsminister Ulf Kristersson adopterade tre döttrar från Kina mellan 2000 och 2004, adoptioner som ägde rum under en period då Kristersson även var ordförande för Adoptionscentrum, 2003-2005. Kristersson var en mycket framträdande och aktiv förespråkare för internationell adoption och under hans tid som ordförande anklagades organisationen för barnhandel, inte minst med Kina och Chile. Kristersson ska ha informerats om oegentligheter, bland annat om fall där barn stulits från sina familjer och sålts till barnhem för så lite som 3.000 dollar och om minst 11 kinesiska barnhem som visat sig vara involverade i Adoptionscentrums verksamhet hade också kopplats till barnhandel och dokumentförfalskning.
År 2003 föreslog en svensk statlig utredning, ”Adoption – till vilket pris?” (SOU 2003:49) skärpta regler och begränsning av ersättningar till barnhem för att stävja barnhandel. Kristersson ledde en kampanj mot detta och avfärdade oron för barnhandel som ”kränkande” och hävdade att sådana restriktioner skulle göra adoptioner ”praktiskt taget omöjliga”, och framställde förslagen som alltför idealistiska och förnekande av den komplexa verkligheten i länder med svagare rättssystem. Han betonade att ett stopp för betalningar till barnhem i praktiken skulle stoppa adoptioner från stora barnexportländer och att det var viktigt att prioritera tillgång till barn för adoption framför striktare regler och att det var Kristersson som såg till att betalningarna till barnhem också fortsatte, en praxis som underblåste kommersialiseringen av barn, med exempel på en 242-procentig ökning av antalet barn på ett kinesiskt barnhem. Trots varningarna mer än fördubblades adoptionerna från Kina under hans ledning. I Chile visade en rapport från 2003 att barn hade tagits från sina mödrar under diktaturen på 1970- och 1980-talen, och Adoptionscentrum förmedlade nästan 2.000 adoptioner av dem. När en chilensk adopterad kvinna ifrågasatte sin egen adoption kom Adoptionscentrums interna utredning under Kristerssons ledning fram till att anklagelserna var ogrundade, ett svar som kritikerna menar var otillräckligt.
Kristersson har i stort sett undvikit att direkt bemöta dessa anklagelser och har vidhållit att Adoptionscentrum arbetat enligt svenska myndigheters regelverk och förlitat sig på försäkringar från exportländerna.
Systemfel och institutionell blindhet
Den svenska regeringens roll i denna skandal är lika oroväckande. Redan 1997 avslöjade en rapport att regeringen kände till barnhandel och korruption i 11 av 17 länder som förmedlar adoptioner, men att inga betydande åtgärder vidtogs. Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA), som då var tillsynsmyndighet, kritiserades för sin ”höga risktolerans” och för att inte ha undersökt varningssignaler.
En ny officiell rapport
Anna Singer, huvudutredare för 2021 års Adoptionskommission, presenterar nu ytterligare en officiell rapport (SOU: 2025:61) i frågan. Utredningen har funnit att varje land och tidsperiod som undersökts har visat tecken på barnhandel, från kidnappningar i Colombia till förfalskade dokument i Polen och Sydkorea. Rapporten drar slutsatsen att internationella adoptioner till Sverige bör stoppas helt på grund av långtgående etiska överträdelser och betonar ett systematiskt misslyckande att prioritera barns rättigheter och visar återigen att adoptionerna ofta drivs av kraven från barnlösa par i Sverige snarare än av barnens bästa. I många fall har biologiska föräldrar tvingats eller vilseletts att ge upp sina barn och svenska myndigheter har förlitat sig på overifierad dokumentation från länder med svaga rättssystem och därmed i praktiken blundat för eventuella felaktigheter.
Adoptionskommissionen föreslår konkreta åtgärder: en formell ursäkt, ett nationellt resurscenter för adopterade, en DNA-bank för att hjälpa till att spåra ursprung och ett resebidrag på 15.000 kronor för adopterade att kunna besöka sina födelseländer. Dessa åtgärder syftar till att bemöta det trauma som drabbat tusentals individer vars identiteter stulits genom olagliga adoptioner.
Krav på reformer och ansvarsutkrävande
Adoptionskommissionens rekommendation om att förbjuda internationella adoptioner har väckt en het debatt. Förespråkarna menar att riskerna för barnhandel och etiska övertramp överväger fördelarna och pekar på att länder som Nederländerna, Norge och Danmark redan har stoppat internationella adoptioner. Kritikerna, däribland Adoptionscentrum, hävdar att ett stopp för adoptioner skulle innebära att barn i nöd inte får chansen till ett bättre liv och hänvisar till Haagkonventionens skyddsåtgärder, till exempel subsidiaritetsprincipen, som prioriterar att barn får stanna hos sina biologiska familjer eller i inhemska adoptioner. Bevisen tyder dock på att dessa skyddsmekanismer rutinmässigt ignoreras.
Adoptionscentrums försvar – det återkommande om att de inte känt till några oegentligheter – möts nu med skepsis, med tanke på omfattningen av de dokumenterade övergreppen. Ulf Kristerssons vägran att ta ansvar för sin roll i skandalen har ytterligare undergrävt förtroendet och nu ökar trycket om ett ansvarsutkrävande.
Chile uppges nu utreda om adoptioner till Sverige kan falla under brott mot mänskligheten.
Goda avsikter kan inte rättfärdiga ett system som gör det möjligt att stjäla barns identitet och framtid och köpa och sälja dem som handelsvaror.
